Jag har börjat fundera på om jag har någon personlighetsstörning eller om min psykiska ohälsa har gått så långt att jag typ… tappat mig själv? Jag har många plågoandar som förföljer mig varje dag som gör att jag förminskar och nedvärderar mig själv. Inte bara hur jag ser ut, men numera tvivlar jag även på mig själv i umgänge med andra. Jag känner mig pinsam och otillräcklig. Som att jag beter mig konstigt. Ibland blir jag som tafatt och kan knappt ens prata för att jag… liksom skäms över mig själv. Som att jag mitt i en mening börjar tvivla på det jag säger och bara tappar förmågan att prata. Det känns som att jag ibland bara börjar sluddra och blandar ihop alla ord. Mitt självförtroende är superlågt, det har det varit väldigt länge. Men nu har det  börjat spåra. Jag tycker det är jobbigt när jag ska svara på frågor eller ska vara delaktig i en konversation. Jag bara sluddrar fram något svar och vet knappt ens vad jag säger. Ibland krävs det att jag måste tänka tre gånger innan jag svarar på den enklaste frågan för att inte säga någonting som låter helt dumt. Det här är så sjukt energikrävande. De enda jag kan slappna av helt och hållet med just nu är väl typ… min familj, men ibland är till och med det jobbigt. Jag stänger in mig väldigt mycket och ägnar för mycket tid åt att bara tänka och överanalysera saker. Alltså det är så dumma grejer jag håller på med, men jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag skulle kunna utmana mig själv och träffa andra, men det känns sjukt läskigt att bara kasta sig ut bland nytt folk. Jag är på tok för obekväm i mig själv för att det ska kunna bli bra. Någon som upplever eller har upplevt samma sak?